Insomnian tog livet ifrån mig. Jag ville bara sova, men kunde inte. En av de mest frustrerande känslorna i världen. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat teleportera mig hem till min egen säng varje kväll. I så fall hade jag varit i Amsterdam nu. Förbannat.
Jag måste försöka komma på hur jag kan lösa det här. Jag trodde jag hade den. Lösningen. I form av ljudbok. Men icke. Jag lyssnade till ljudböcker (som brukar funka direkt hemma) halva nätterna och sov sen kanske, oroligt, i fyra timmar. Ett par nätter sov jag i princip inte alls. Det blir ju, konstaterade Andreas, som ett handikapp. Och det har han helt rätt i. Man blir lessen och gråtmild och vill i stort sett ingenting. "Ska vi gå ut och äta lite? Jag vet inte....Jag orkar inte...Jag vill sova..." Och så lägger man sig i stället för att sova och blir i stort sett omgående klarvaken.
Nu känner jag mig bara besviken. Både för att jag borde vara i Amsterdam och inte i Stockholm nu, men också över mig själv och att jag inte kunde/orkade pressa mig igenom det. Hade det gått? Osäkert. Det hade hur som helst blivit mer en terapiresa än semesterresa. Både för mig och Andreas.
Något som jag i alla fall kan bekräfta att det går, det är att det går att köra från Puttgarden i Tyskland till Stockholm i Sverige på lite drygt 12 timmar. Hade vi inte behövt äta och gå på toaletten hade vi nog grejat det på ca 10 timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar