Hot and cold

Är det inte varmt så är det jävligt kallt. Det ena sjukdomssymptomet avlöser det andra. Och allt vill jag tillskriva AC.

Härom dagen var vid vid Chichen Itza (eller nåt sånt). På bussen tillbaka varierade temperaturen i bussen per kilometer. Antingen var det varmt och kladdigt för att sen straxt bli kylskåpskallt.
Nu är jag förkyld.

På den omnämnda bussresan var vi förresten nära, väldigt nära, att krocka. En galen medtrafikant (de flesta här är egendomligt? nog INTE galna) gjorde en hysterisk omkörning av vår buss och fick möte. Jag såg inte upprinnelsen, men det gjorde Andreas; "Nej nej nej nej nej...." hörde jag honom rabbla och förstod att nåt höll på att hända. När jag tittade framåt, ser jag hur en liten bil, typ Golf, kränger fram och tillbaka över vägen, plötsligen börjar snurra och vips for han ner i diket, just framför oss. Vår buss hann bromsa och det gjorde även den mötande bilen, så han hade tur som "bara" hamnade i en vägslänt.

I Chichen Itza var det förresten helvetiskt hett, och idag när vi var ute och snorklade var det jävligt kallt. Det är ingen ordning på nånting, med andra ord.

Dag 6, eventuellt

Jag är lite dagvill. Framför allt eftersom min kropp vägrat fatta att vi här åkt till framtiden. Hela 7 timmar. Men även för att en dag i princip gick bort i nån typ av influensaliknande endagsfeber.

Hur som helst. Mexikaner är korta. Och breda. Andreas provade just en t-shirt med ett stilistiskt utropstecken och frågetecken på. Mindre lyckat. Punkten i tecknen la sig lite lagom charmigt centrerat över den lilla kulmagen varvid den accentuerades. Storlek Mexican Large är inte storlek Europa Large.

Maten består av Tacos, Fajitas, Nachos, Pizzor och Hamburgare, så anledningen till att lokalbefolkning växer på bredden men inte på höjden är lokaliserad.

Härom kvällen när vi var ute och gick på lokalgatan hörde jag en liten texmex väsa bakom Andreas; "Hey dude....you wanna get high?" Frågan har sen återkommit till honom, men aldrig till mig.

Det här med solskyddsfaktor..... Det liksom går inte. Jag missade att smörja in på överarmarna i höjd med armhålan igår. Idag ser den delen ut som en julgris. Där jag varit insmord är jag i princip vit. Helt skruvat. Jag vill inte bli bränd, men jag vill ju inte heller gå runt som en albyl. Har jag tur och missar nån annanstans imorgon kommer jag se ut som en polkagris. Riktigt snyggt.

Dag 0

Sov givetvis inte en sekund natten mot måndag. Blev sen dessutom sjukt stressad av någon anledning på morgonen när vi skulle ta bilen upp. Såg framför mig alla möjliga scenarior om hur bilen stannade i höjd med Kista. Men Saaben kan man lita på.

Inga missöden så långt. Sen kom säkerhetskontrollen. Där glömde herr förvirrad sin telefon. Höll inte på att få tillbaka den heller eftersom han inte kunde säga vad han hade för skärmsläckare. "Det är bara en massa appar!" skrek han i desperation.

På planet lyckades samme resenär spilla ut ett glas vin över sig själv och de dokument vi skulle visa tullen i Mexico. 11 timmars flygresa senare träffade vi tulltjänstemannen som tittade på blanketten och oss, föga imponerad, men som i alla fall lät oss komma in i landet.

Men innan vi fick komma in var jag tvungen att trycka på en röd knapp. Den här historien går inte att återge i skrivform, dessvärre. Riktigt märkligt, och i retroperspektiv tror jag att någon helt enkelt lurade den dumma turisten.

Var glad att det kommer två bussar! I Österåker kommer det ju inga.

Burp

Känner mig lite illamående.
Undrar om det är de tre bitarna Schweizernöt, eller kvällens Dokument inifrån.

{Edit: Jag märkte att länken går till Dokument inifråns "förstasida", där förra avsnittet kommer upp. Det var inte "Organdonatorn som vaknade" jag såg utan avsnittet "Lönesänkarna".]

Obsessed

Nu är jag där igen. Fast.
Ett spel. Ett iddäjotiskt spel. Precis som vanligt.

"Candy crush".

Det var en av kollegorna på jobbet som sa "Du måste prova!". Och det var ju klart jag var tvungen att göra. Och nu är jag fast. Turligt nog, har samma kollega, de senaste dagarna blivit inskolad till att sköta mitt jobb medans jag är på semester, vilket alltså betyder att jag har det mer lugnt än någonsin på jobbet och därför kan spela och spela och spela och spela. Om det inte vore för att det just är ett iddäjotiskt spel.
Man får nämligen bara ett visst antal försök på sig att klara en bana, sen blir man så att säga "utstraffad" och får inte spela på x antal minuter. En retfull jävla klocka räknar ner, och jag känner ibland att jag vill skrika åt telefonen att "MEN HALLÅ! JAG HAR INTE TID ATT VÄNTA I 14 MINUTER!!". Man kan (om man inte vill vänta) KÖPA fler försök, men det gör jag ju inte så klart eftersom jag är för snål (eller kanske tillräckligt smart att förstå att DET är det inte värt).

Ok. Over and out. Nu har det gått 14 minuter.

Vart är alla kvinnor?

Eller är det bara män som håller på med sånt här?

Nam-nam

Färdig pizzadeg.
På med en halv burk creme fraiche.
På med ett par nävar GOD riven ost. Inget färdigrivet junk.
Släng i en hackad lök, en påse spenat och en påse ruccola i en stekpanna med en klick smör.
Brassa på.
Krydda med en tesked kummin (mortalde frön e cool).
När vätskan mer eller mindre puttrat ur bladen - strö blandningen över pizzan.
På med lite parma eller prsociutto, lite rostade pinjenötter och så lite toppingost.
200 grader i ugnen, ca 15 minuter.

Bästa pizzan på länge.
Enjoy.

Didn't see that one coming

Radio Stockholm, 6:55. En ny låt, på engelska med Eagle-eye Cherry och..... Thomas Ledin...!?

Det är, generellt sett, alldeles för mycket Thomas Ledin i mitt liv nu.