Jag fick tillbaka en vettskrämd blick och sen "VARFÖR SAAAA DU INGET?".
Jag påpekade att det för mig är så självklart att ha med sig plånboken ut, så jag tänkte inte på att jag skulle behöva påminna någon annan om det.
"Är du säker på att du inte stoppat på dig den i alla fall?", frågade jag försiktigt, men fick en svettig blick och ett kort nej tillbaka. Den här frågan har, fick jag klart för mig senare, inte besvarats av någon som varit vid fullt medvetande.
Väl framme på uppkörningsplatsen, med ca 20 minuter tillgodo bestämdes att jag skulle åka hem och hämta plånboken - så fort som möjligt.
Jag kom till Flemingsberg, sen ringde telefonen; "Han hade plånboken på sig..." sa sällskapet.
Trots allt. Uppkörningen gick bra och han har nu även ett A på sitt körkort.
Väl hemma igen ringde det. "Det ringer!" ropar han till mig. "På vadå?", frågar jag som inte hör hemtelefonens signal och har mobilen i fickan. "Fan...det är ju min!!" hör jag straxt efter.
Det är någon från Trafiksäkerhetsverket som ringer och säger att de hittat hans provisoriska körkortsbevis (det man får innan man får själva kortet) på marken vid uppkörningsplatsen....
Andreas egen benämning på sig själv som "spattig" känns mer och mer gjuten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar