Garaget som aldrig användes

Hårdkokt vardagsdramatik

Alla är vi olika men vissa är mer olika än andra.
Ibland får jag en känsla av att vissa inte har en aning om var de befinner sig i världen.
Dessa "vissa" har ingen koll på vad som är lämpligt vid ett visst tillfälle, eller vad man kan / bör förvänta sig av sin omvärld. Att det inte utan att folk höjer på ögonbrynen, går att börja kräva fördelar innan man själv bidragit med tillräckligt. Att man ber inte om en tjänst och sen utnyttjar situationen, plus moms, så att säga.

Men det som fascinerar mest är att dessa personer sen känner sig förorättade när det hela slår bakut. Att de inte förstår vad de gjort för fel. Varför-tycker-ingen-om mig?-syndromet. Och sen, som grädde på moset, utsätter sig för en riktigt horribelt pinsam situation som grand finale. Varför i himmelens namn bjuder man på det? Hur tänker man (inte) då?

Kan bara sammanfatta det med ett ord: egendomligt.

Hacker-farsan

Pappa, 83, har just gått med och skickat vänförfrågan på fejjan.
Rart.

Det bör även nämnas att jag INTE varit involverad i intruktionerna för "hur man gör" denna gång.

Sveriges befolkning består av 8 miljoner minderåriga

Eller ja....inte i egentlig bemärkelse. Men jag har börjat undra vad problemet är.

Hur kommer det sig att svenskar tar så lite ansvar för sig själva?
Man ser det som att "samhället" finns till för en själv, mer än som att man själv skulle vara en del av det. Man röstar borgerligt eftersom man inte vill betala för andras väl och ve. Ja, det är ju så det funkar, det fattar ju vem som helst - skatter ska vara så låga som det bara är möjligt eftersom de i alla fall bara går till knarkare eller simulanter eller nåt annat lika vedervärdigt. Nä sörrö - Jag vill själv välja vad man gör med mina pengar. Så det så. Då vill vi vara fria minsann.

Men så händer det något. Man råkar själv ut för något. Man sätter på ungen en onepiece som är lite för stor, man sätter på en annan unge en hjälm när hen ska ut och leka, man öppnar ett fönster för att vädra, eller man super sig redlös och trillar ner på ett tunnelbanespår. Och nu, nu är det någon annans fel.
Någon måste få skulden. Någon annan. Det är inte "mitt" fel. Näe. Det är deras fel. Dom. De andra. Eller kanske ännu hellre - HAN/HON (sätt in valfritt namn, som inte är det egna).

Att ungen med onepiecen höll på att strypa sig själv när hen fastnade i ett dörrhandtag är förmodligen tillverkarens fel.

Att en annan unge stryps i sin hjälm när hen klättrar upp i ett träd på lekplatsen är sannolikt en kombination av att tillverkaren konstruerat hjälmen fel samt att personalen på dagisets lekplats var ouppmärksam.

Att en nyfiken unge trillade ut genom ett fönster är givetvis lärarns fel som kom på den idiotiska idéen att vädra.

Och att man blir påkörd på ett tunnelbanespår är så klart på grund av att någon underlät sig att hjälpa dig.

Kan inte vissa saker bara få vara "olyckor"? Att ha på sig för stora kläder, fastna i något, och sedan bli halvstrypt kanske inte måste vara någons fel.
Precis som att trilla ut genom ett fönster. Läraren ställde inte upp fönstret och uppmanade ungarna att sen klättra upp där i hopp om att de skulle ramla ut. De var nyfikna. Och det var inte från fjortonde våningen. Det var en fallhöjd på två meter från blecket.
Och ingen av de ovanstående ungarna gjorde sig mer illa en vad jag själv gjorde när jag var åtta och cyklade omkull. Kanske borde jag ringt Monark eller Crescent eller vad det nu var för märke på hojen?

Den tragiska händelsen när ett barn dog efter att ha fastnat i ett träd med sin hjälm skulle med största sannolikhet kunnat undvikas om man låtit bli att sätta på barnet hjälmen till att börja med. Men man är så rädd att barn ska ramla och slå i huvet och dö nu för tiden, att man sätter på dem hjälm vid både lämpliga och olämpliga tillfällen.

Till sist. Jag tycker det var jättehemskt att killen på spåret blev rånad i stället för hjälpt. Men rånet är egentligen bara en del, om än synnerligen osmaklig del, av hela händelsen. Han ramlade ner på spåret för att han var full, inte för att han blev rånad. Jag kom att tänka på det här idag när informationen "röda linjen avstängd mellan Slussen och Zinkensdamm pga olycka" kom upp på sidan trafiken.nu. Det slog mig. Vems fel är det nu? Hur långt ska man dra saker och ting för att hitta en syndabock?
När jag sen kom hem (för en stund sen) och började bläddra i Söder om Söder så fastnade min blick på en insändare som handlade om just killen som trillat ner på spåret. Insändaren fokuserade på att det var alkoholen som gjort så att killen trillade ner på spåret. Och där är vi överens. Men sen fortsatte vederbörande med att det är för lätt att köpa alkohol och förtära. Det borde finnas färre ställen att köpa spriten på, det borde finnas någon form av restriktion över hur mycket man faktiskt får köpa (motbok?) och sist men inte minst, det borde vara sanslöst dyrt så folk helt enkelt inte har råd.
Och då känner jag att vi är där igen. Hur gamla är vi egentligen? Måste vi ha förmyndare som hjälper oss med allt? Sätt inte på dig en för stor tröja, tänk om du stryps. Drick inte för mycket alkohol, tänk om du ramlar ner på ett tunnelbanespår. Listan skulle kunna bli precis hur lång som helst.

Saker händer. Det är inte alltid någons fel. Varken mitt, ditt eller någon annans. Live with it.

Någon där ute är sjuk

Jättesjuk.

Alltså. Det här är riktigt läskigt.
Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att det är någon helt vanlig, vettig person, som gjort det här. Har också svårt att tro att någon lägger ner en sån otrolig energi och tid på något typ av Halloween-skämt i den här storleken. Om det varit EN figur, ok kanske.... men flera? Skulle inte tro det. Någon lever ut sina underliga fantasier skulle jag vilja påstå. Hoppas bara vederbörande håller sig till trästockar och peruker framöver också.

Alldeles brilliant

Det började redan för kanske 15 år sen.
Inför en långresa bestämde jag mig för att köpa en liten manick med ett spel. Alltså vi pratar ETT spel. Inte ett "spel" som PS3 eller nåt sånt.
Tetris. Det höll på att driva mig över vansinnets brant. Jag spelade det maniskt och när jag sen skulle sova fortsatte min hjärna "spela tetris". Jag la bit efter efter bit på plats i ett rasande tempo och kunde inte sluta. Hej hej insomnia.
Och så har det mer eller mindre fortsatt. Nu i mobilåldern med en uppsjö av spel är jag helt enkelt illa ute, gång på gång. Ruzzle har bytts till Bubble shot och nu senast nån krokodiljävel som ska ha vatten.
Jag snurrar varv efter varv i sängen om nätterna samtidigt som jag gräver fiktiva gångar i sand och spränger väggar och trycker på knappar och bryter svitchar och - hör och häpna - hittar på egna idéer för hur vattnet ska kunna rinna ner till Snappy.
Mental illness, here I come.

Blå Blom