Snart är det vår och man kan öppna fönstren igen (Bild i storlek Large...)

Mummel

Någonstans i min högra (?) lunga har det bosatt sig ett murmeldjur. Eller mummeldjur kanske. Vid viss djupandning hörs djuret i alla fall mumla där nere i det inre. Det surrar lite vid inandningen för att sen gurgla och klucka en smula vid utandningen. Om man inte lyssnar så noggrant så påminner nog ljudet lite om en  blåsbälg. Diskret, men endock allerstädes för närvarande för att mitt medvetande ska kunna bortse från det. Det här, i sin tur, framkallar en apokalyptisk hosta. Döden är förmodligen inte långt borta.

TROTS detta, och jag säger trots eftersom jag vara nära att avbryta tunnelbaneresan på grund av hotande apokalyptisk hostattack, så var jag på Bar Nombre med före detta kollegorna igår. Före detta-före detta, kollegorna kan man snart dessutom säga, eftersom den ena redan slutat på förra arbetsplatsen och den andra är bara en liten stund därifrån.
Det var hur som helst trevligt, som vanligt. Stället var litet och vinet var gott. Jag slukade allt på min chark- ost- tallrik som om det hade varit den sista maten jag skulle få (och det var det ju i och för sig för den dagen).  Ljudnivån steg per parti och minut, och vi blev som vanligt VÄLDIGT sena. Klockan 20 cirka beslutade vi oss för att bege oss, och jag fick skjuts hem. Vilken lyx.

Idag ringde intelligensreserven

Damen i fråga hamnade hos min kollega, för vilken hon beskrev att hon backat på en av våra containrar. Det är väl förvisso inte så vaket att lyckas backa in i en stor (10 kubiks) container, men det mest förbluffande var att hon menade att det var vårt fel. Och. Att vi borde betala hennes självrisk.

Min kollega visste knappt vad hon skulle säga, men undrade i alla fall om det inte hade varit på sin plats att använda backspeglarna. Jo, det är väl klart att hon hade kunnat göra det om det inte varit för det att det var just den som rök vid kontakten med containern.
Undrar om hon någonsin funderat på att använda speglarna innan och under själva backningen. Skulle förmodligen underlättat något.

Orättvist

Är det verkligen rättvist att; ha migrän, onsdag, torsdag, fredag, för att sen vakna på lördagen med halsont, fortsätta helgen med torrhosta och sen vakna natten mellan söndag och måndag med feber som grädde på moset?

Jag bara undrar.

Paraiso beach

Jag upptäckte, när jag kom hem, att finkameran bara innehöll badbilder från Paraiso beach. Inte nåt från stranden "där hemma". Så det kan gå.

Här är den - Stranden med stort S. Fast, här är hon, kanske man  skulle kunna säga eftersom det känns som om kvinnan i orange top  dominerar bilden helt. Jag försökte vänta ut henne men det gick inte. Jag kände mig bara som en paparazzifotograf där jag satt.

Vände jag huvet åt andra hållet såg det ut så här. Ett par ensamma båtar.

Och tittade jag rakt fram såg det ut så här. Inklusive mannen med tiraden om att "jag-måste-verkligen-göra-något-åt-min-mage-när-vi-kommer-hem".

Moln tornade så småningom upp sig.

Men vi härdade ut (läs:jag tjatade mig kvar) och gömde oss mot den friska brisen bakom en palm.

Playa del Carmen

Monument över att världen enligt Mayas tideräkning skulle gått under den 21 december 2012.

Apotek. Här kunde man köpa det mesta.

Ett par gånger varje dag hängde dessa herrar uppochner, fastspända i fötterna och snurrade sig neråt marken. Oklart varför.

En kaffe om dagen är bra för magen.

Många hus var väldans färggranna.

Just det här huset var inte bara färggrannt utan väldigt kristet också. Tydligen.

Kvällsnöje för den som ville se Madonna, Lady Gaga, Michael Jackson (japp, han är inte död, utan i Mexico) samt Spindelmannen. En kanske något udda kombo för min smak.

De kanske bjuder på gratis bananer?

Pancho Villa sitter lugnt på sin bänk.

Korvkiosk på Mexicanska.

Vårat kvällsnöje. Frozen Margaritas.

Mannens kvällsnöje.

Som sagt. Det fanns mycket färgglada hus.

Och mycket lampor och lyktor i träden.

Färgglatt var det ja.

Lite lokal grafitti. 

Nu är vi där igen. En färgsprakande innergård.

Inne i en hotellfoajé träffade vi den ständigt återkommande gästen. Personalen berättade skrattande att den här "personen" dök upp varje kväll för att sova på "sin plats". Blev Spinn-irriterad på de två turisterna som ville klappa.

Herr Inges Lott

En strålande vacker marsdag och vi for till Häringe slott för lite fotografering och afternoon tea. Vi fann kylan och stillheten. 

Ruskigt poetiskt.