Dag 0

Sov givetvis inte en sekund natten mot måndag. Blev sen dessutom sjukt stressad av någon anledning på morgonen när vi skulle ta bilen upp. Såg framför mig alla möjliga scenarior om hur bilen stannade i höjd med Kista. Men Saaben kan man lita på.

Inga missöden så långt. Sen kom säkerhetskontrollen. Där glömde herr förvirrad sin telefon. Höll inte på att få tillbaka den heller eftersom han inte kunde säga vad han hade för skärmsläckare. "Det är bara en massa appar!" skrek han i desperation.

På planet lyckades samme resenär spilla ut ett glas vin över sig själv och de dokument vi skulle visa tullen i Mexico. 11 timmars flygresa senare träffade vi tulltjänstemannen som tittade på blanketten och oss, föga imponerad, men som i alla fall lät oss komma in i landet.

Men innan vi fick komma in var jag tvungen att trycka på en röd knapp. Den här historien går inte att återge i skrivform, dessvärre. Riktigt märkligt, och i retroperspektiv tror jag att någon helt enkelt lurade den dumma turisten.

Var glad att det kommer två bussar! I Österåker kommer det ju inga.

Burp

Känner mig lite illamående.
Undrar om det är de tre bitarna Schweizernöt, eller kvällens Dokument inifrån.

{Edit: Jag märkte att länken går till Dokument inifråns "förstasida", där förra avsnittet kommer upp. Det var inte "Organdonatorn som vaknade" jag såg utan avsnittet "Lönesänkarna".]

Obsessed

Nu är jag där igen. Fast.
Ett spel. Ett iddäjotiskt spel. Precis som vanligt.

"Candy crush".

Det var en av kollegorna på jobbet som sa "Du måste prova!". Och det var ju klart jag var tvungen att göra. Och nu är jag fast. Turligt nog, har samma kollega, de senaste dagarna blivit inskolad till att sköta mitt jobb medans jag är på semester, vilket alltså betyder att jag har det mer lugnt än någonsin på jobbet och därför kan spela och spela och spela och spela. Om det inte vore för att det just är ett iddäjotiskt spel.
Man får nämligen bara ett visst antal försök på sig att klara en bana, sen blir man så att säga "utstraffad" och får inte spela på x antal minuter. En retfull jävla klocka räknar ner, och jag känner ibland att jag vill skrika åt telefonen att "MEN HALLÅ! JAG HAR INTE TID ATT VÄNTA I 14 MINUTER!!". Man kan (om man inte vill vänta) KÖPA fler försök, men det gör jag ju inte så klart eftersom jag är för snål (eller kanske tillräckligt smart att förstå att DET är det inte värt).

Ok. Over and out. Nu har det gått 14 minuter.

Vart är alla kvinnor?

Eller är det bara män som håller på med sånt här?

Nam-nam

Färdig pizzadeg.
På med en halv burk creme fraiche.
På med ett par nävar GOD riven ost. Inget färdigrivet junk.
Släng i en hackad lök, en påse spenat och en påse ruccola i en stekpanna med en klick smör.
Brassa på.
Krydda med en tesked kummin (mortalde frön e cool).
När vätskan mer eller mindre puttrat ur bladen - strö blandningen över pizzan.
På med lite parma eller prsociutto, lite rostade pinjenötter och så lite toppingost.
200 grader i ugnen, ca 15 minuter.

Bästa pizzan på länge.
Enjoy.

Didn't see that one coming

Radio Stockholm, 6:55. En ny låt, på engelska med Eagle-eye Cherry och..... Thomas Ledin...!?

Det är, generellt sett, alldeles för mycket Thomas Ledin i mitt liv nu.