Bard-val

Har svårt att bestämma mig för om jag tycker Alexander Bard är en dryg jäkel eller en uppfriskande ärlig och eftertänksam person.

Av någon anledning jag inte riktigt själv begriper smärtar det mig dessutom att tillstå att jag lutar åt det senare.

Promenad i kantarelltakt

Hade tänkt gå en kraftpromenad (svensk skog kräver ett svenskt ord) men upptäckte att jag inte för mitt liv kunde låta bli att gå i en mer intekraftpromenadtakt och forskande låta ögonen scanna av marken runt stigen. Jag är tydligen helt såld.

I morgon ska jag ta med mig svampkassen och ge mig ut i min makliga takt igen tror jag.

Nää

Har aldrig sett på maken. En lördagsmorgon fem i elva.

Språkfunderingar

Om jag säger / skriver ex "She's got everything but that." eller "They were all but ready." Hur översätter man det då?
Jag har alltid trott (och tror fortfarande) att det blir "Hon har allt (för)utom det" och "De var allt (för)utom klara".
Nu har jag läst dessa typ av uttryck i flera engelska medier och med den absoluta motsatsens betydelsen - det har jag förstått av resterande text. Har jag förstått fel, eller är det här någon typ av engelsk version av "konfundersam"? Något som missförståtts men upprepats tillräckligt många gånger för att det ska börja bli accepterat?

En annan sak. Uttrycket "Mycket snack på liten verkstad" har jag just förstått egentligen är "Mycket snack och lite verkstad". Tänk. Jag tycker min variant är mycket bättre.

På tal om annat

Hörde Bengt Palmers sommarprogram på P1 härom dagen. Snacka om att vara en riktig bitterf***a. Jag är rädd att det inte var tänkt att vara komiskt, men jag skrattade högt flera gånger åt hans bitterhet och hur han hela tiden hakade upp sig på kommunismen. Det var lite som att lyssna på "Ja, det är bögarnas fel!"-låten, fast under andra förtecken.

På tal om något helt annat, hatar jag när folk säger/skriver "Det är du värd!" till varandra, utan ett uns ironi. Det är lite "kramiz" över det helt enkelt. Och sånt går bara helt bort.

Från den ljusa sidan

Idag har jag springit (som jag sa när jag var liten). Det gick över förväntan. Ingen monstertid men jag orkade springa hela den långa vägen (2,2 km) och höften gjorde varken mer eller mindre ont än vad den gör dagligen. Jag antar att det är dags att börja vänja sig vid diverse krämpor. Halva livet har ju trots allt gått.

På väg...kanske

På fredag är det dags för känna-efter-fikan på nya (????) jobbet.

Jag antar att det betyder att jag kommer närmare ett faktiskt byte av arbetsplats.